Vi har levt i en underbar parentes – nu tar männen tillbaka makten

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

En man som skriver en bok om sina känslor, vad är det för fel med det? Mycket, enligt vår samtid. Marianne Lindberg de Geer förvånas över de starka reaktionerna på boken Avkragad, och undrar om vi är på väg tillbaka till ett mansreservat där kriminella var kriminella, en karl var en karl och kvinnan tige i församlingen.

Kommer ni ihåg den tid då män skulle ha samma rätt till sina känslor som kvinnor? Ja, det känns länge sen nu, det började på 1960-talet. Mycket tack vare Beatles och dess följare, som vågade utmana det heteronormativa idealet i texter, klädsel och offentliga uttalanden och privatliv.

Men sen, ungefär ett tiotal år in i det nya seklet, hände något. Kanske att det startade med metoo? Följt av identitetspolitiken och med den kampen om tolkningsföreträdet?  Män ville se ut som herrar igen. Gymmen översvämmades av muskelbyggare, frisyrerna hittade modeller från andra världskrigets tyska soldater. Skribenten Anna Björklund slog ett slag för hemmafrun och plötsligt backade vi bakåt i riktning 1940-talet, med långa blommiga klänningar, lockiga hår, strängare barnuppfostran, stickningar i handväskan och siktet inställt på nästa baby shower.

Vår befolkning tvingades i och med utförsäljningen av allmännyttan och bostadsrättens villkorslösa seger att tänka som kapitalister. Plötsligt var bostaden mer en investering än en nödvändighet, och ve den som inte lät girigheten råda i bostadskarriären. Vår ”nästa” försvann ur sikte, det är väl ingen som ens vet vad det ordet betyder längre eller var det kommer ifrån? Idag är var och en sig själv närmast. Den som är fattig, ful eller sjuk får skylla sig själv.

Det är i den kontexten jag läser recensionerna av boken Avkragad: om tro, svek och förlåtelse av före detta biskopen i Visby stift, Thomas Petersson, i samarbete med författaren Claes de Faire. I korthet går historien ut på något som säkert mer eller mindre drabbat varannan familj i detta land. Den gifte biskopen har varit otrogen med en kvinna på jobbet. Han var inte hennes chef, men naturligtvis överordnad henne, liksom som han var alla i stiftet. För detta får han sparken. Och inte bara det, han blir av med sin biskopstitel och rätten att verka som präst. Att hon, som också var anställd på en hög position inom kyrkan, har del i detta verkar inte falla någon in. När Petersson skriver sin bok vet han inte om han kommer att få bli präst igen i framtiden. Men i Avkragad försöker han förklara sitt handlande och be om förlåtelse.

Sällan har detta väckt ett så starkt och illa dolt förakt för svaghet hos kritikerna, vilka här får representeras av Maria Schottenius i Dagens Nyheter och Joel Halldorf i Expressen.1

Varför Maria Schottenius inleder sin recension med regionpolischefen Mats Löfvings självmord – efter att hans relation med en kollega hängts ut på löpsedlarna med offentlig skampåle som följd – är högst oklart. Menar Schottenius att Löfving åtminstone var karl nog att skjuta sig själv? Medan Petersson, den fegisen, i stället lommade hem till hustrun och bad om ursäkt? Man undrar. En handling som i alla fall i min värld är bra mycket modigare än att begå klassiskt patriarkalt harakiri och lämna de efterlevande, barn och vänner, i sorg för generationer framåt.

Menar Schottenius att Löfving åtminstone var karl nog att skjuta sig själv? Medan Petersson, den fegisen, i stället lommade hem till hustrun och bad om ursäkt? Man undrar.

Nedsättande beskriver Schottenius den f.d. biskopen som en bortskämd goddagspilt, vad också det nu har med saken att göra, en som inte varit nog ödmjuk: ”Även om den avkragade biskopen själv inte riktigt kan analysera vad som hänt kan läsaren lägga ihop ett och annat. Vi har att göra med en man som är uppfödd på mjölk och honung. Efterlängtat enda barn till föräldrar som gjorde allt för sin son.”

Peterssons bok och försök till förklaring och ursäkt avfärdar Schottenius som ”manlig självömkan”. En riktig karl som förlorat ansiktet gör i Schottenius värld kanske bäst i att skjuta skallen av sig?

Joel Halldorf är vår senaste andlige ledare på modet. Han dyker upp överallt och smetar sin andliga dynga över snart sagt varje aspekt av det mänskliga livet. Var vi inte färdiga med det för länge sen? Privat tro är väl en sak, men han predikar sin lära, förklädd till förment objektiva iakttagelser med en grundton och sensmoral som är religiös på ett gammaldags patriarkalt sätt, konservativ och moraliskt fördömande. Som troende har han naturligtvis Gud på sin sida, och säger sig därför veta saker i fallet som han inte vill avslöja, något han själv anklagar Petersson för att göra.

Joel Halldorf är vår senaste andlige ledare på modet. Han dyker upp överallt och smetar sin andliga dynga över snart sagt varje aspekt av det mänskliga livet.

Och precis som Schottenius lägger även Joel Halldorf Thomas Petersson till last att han i boken berättar att han haft en lycklig barndom. (Underförstått, van att få som han vill.) Halldorf säger sig veta att Petersson aldrig hade förlorat sin prästkrage om han självmant avgått från biskopsstolen. Det gör Halldorf upprörd att han vägrade göra det, utan tvärtom anmälde sig själv till Ansvarsnämnden för att förhoppningsvis få saken prövad på ett mer objektivt sätt. Precis som det gör Halldorf upprörd att Petersson överhuvudtaget skrivit den här boken. Varför inte bara vara tyst och ligga lågt? Som männen enligt den partriarkala ordningen alltid har gjort. Inte babbla på en massa om känslor och tvivel, be om förlåtelse och bete sig allmänt ”kvinnligt”.

Halldorf inleder sin recension med orden ”Fallna män fascinerar”. Han vill inte inse att det inte är Petersson som fascinerar och chockerar, utan Svenska kyrkan och dess inkvisitoriska metoder för att sätta en biskop på plats för att han visat en mänsklig och modig sida.

Den som är utan skuld, vänligen kasta första stenen.

Det blir alltmer uppenbart att vi fram tills alldeles nyss levt i en parentes. Den inleddes nog med Beatlesrevolutionen och avslutades med Rysslands invasion av Ukraina 2022. Under denna parentes flyttade kvinnor och barn samt etniska, religiösa och sexuella minoriteter fram sina positioner – men på vilkas bekostnad? Jo, männens.

Det blir alltmer uppenbart att vi fram tills alldeles nyss levt i en parentes. Den inleddes nog med Beatlesrevolutionen och avslutades med Rysslands invasion av Ukraina 2022.

Nu kommer de för att ta tillbaka det som historiskt sett alltid tillhört dem. På område efter område rullas utvecklingen tillbaka. Globalt sett är vi tillbaka i ett kallt krig igen. I Sverige handlar allt nu enbart om kriminalpolitiken, försvarspolitiken och familjepolitiken – allt ska föras bakåt i tiden till det trygga mansreservat där kriminella var kriminella, en karl var en karl och kvinnan tige i församlingen.

Och alla män som pratar känslor är feminina och ska därför tiga.

Med inte bara klädmode och SD-politik utan nu också med religionen som kompass glider vi tillbaka till den tid då medmänsklighet och förlåtelse bara var tecken på karaktärssvaghet. Något som stävjas bäst med uteslutning, straff, visitationszoner och förvisning.

Vad har det blivit av oss?

För transparensens skull – extra nödvändig information i ett trångt medielandskap som vårt – båda författarna ger ut böcker på samma förlag, som jag, Kaunitz Olsson. Däremot är vi inte bekanta, Petersson och jag har aldrig träffats. Jag är dessutom övertygad ateist.

Marianne Lindberg De Geer
Konstnär, författare och dramatiker

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.

Fondant, vår konstshop!

Tillsammans med Blundlunds har vi öppnat Fondant, där du kan stödja Parabol genom konstköp för fortsatt verksamhet. Här erbjuds exklusiva konstverk med ständigt aktuella teman.

Till Fondant