I internationella konflikter blir folkrätten ett föremål för politisk tolkning. Exempelvis förespråkar USA en bred definition av folkrätten för att rättfärdiga militära invasioner. Medan i fallet med Rysslands anfallskrig mot Ukraina gör USA och EU en snävare definition för att underminera rysk legitimitet. Det menar Ola Tunander i boken ”Hybris” där han analyserar kriget i Ukraina ur ett folkrättsligt perspektiv i en maktkamp mellan stormakter. Mats Nilsson har läst boken.

I sin iver att måla upp en bild mellan goda och onda har de svenska medierna och analyserna misslyckats att diskutera och synliggöra de geopolitiska krafternas roll i moderna konflikter liksom att placera folkrättsliga frågor i ett sammanhang.

Ola Tunanders bok ”Hybris” går mot strömmen och är en tankeväckande analys av det pågående kriget i Ukraina, med ljuset riktat mot hur folkrätten politiserats i konflikten. Hans utgångspunkt, och som förr var en självklarhet för varje forskare, är att förstå hur motparten, “den andra” eller fienden ­tänker. Idag stämplas den som försöker göra det som en “Putinversteher”, en tysk benämning för någon som “förstår Putin”.

Tunander visar hur moraliska och juridiska argument manipuleras för att rättfärdiga vissa nationers geopolitiska intressen.

Som säkerhetspolitisk forskare och professor emeritus vid Peace Research Institute Oslo (PRIO) bidrar Tunander med en auktoritativ, men i Sverige avvikande röst, kring vad som tog oss från Sovjetunionens slut till dagens krig i Ukraina. Boken baseras på artiklar skrivna under de senaste två åren, belyser de geopolitiska dimensionerna men det är Tunanders behandling av folkrätten som är särskilt imponerande. Han dissekerar med precision och gedigna källhänvisningar, hur olika aktörer i Ukrainakonflikten kan bedömas mot bakgrund av internationell rätt, inklusive FN-stadgan och principer om staters suveränitet. Genom att noggrant kapitel för kapitel, analysera händelser som Sovjetunionens upplösning, Majdan 2014 och Nord Stream-sabotaget, visar Tunander hur moraliska och juridiska argument manipuleras för att rättfärdiga vissa nationers geopolitiska intressen. Intressen som hittat sin plats i spänningsfältet mellan den unipolärt-färgade regelbaserade världsordningen och den multipolära folkrätten.

Tunander beskriver steg för steg hur det överhängande hotet från Nato och dess kontinuerliga expansion österut uppfattades av Ryssland. Gemensam säkerhet av den karaktären som svensk Socialdemokrati arbetat för ersattes i och med nittiotalet med kontinuerlig uppbyggnad av styrkor och offensiv struktur riktad mot Ryssland. I boken uppmärksammas läsaren i ett av kapitlen hur USA hade redan 2004 försökt, men misslyckats, att ta över Ukraina med den Washingtonfinansierade Orangea revolutionen. Enligt den då biträdande utrikesministern Victoria Nuland, hade Washington investerat 5 miljarder dollar i Ukraina för att ge näring åt subversiva element som skulle föra ett EU-medlemskap närmare för Ukraina. EU-medlemskapet skulle nämligen öppna upp Ukraina för de västerländska bankerna och IMF. Sedan 2004 och den halv-misslyckade revolten byggdes en milis byggts upp och förhindrade kompromisser 2014.

Deras gemensamma mål var att störta Janukovitj, vars parti ”Region” hade lyckats väl i det av EU-godkända valet 2012. Kievs medlemskap i EU skulle då inte vara långt borta.

När President Janukovitj förklarade den 21 november 2013 att han inte skulle skriva under associeringsavtalet med EU och förhandla med Ryssland, då utbröt snabbt sammandrabbningar på gatorna i Kiev. Hundratusentals gick ut på gatorna och till Majdantorget. En kupp som drevs fram av de tre oppositionspartierna ”Fosterlandet” (Yuljia Tymochenko , Arsenji Yatsenyuk), “Bang” (Tyska Konrad Adenauer stiftelsen-finansierade boxmästaren Vitali Klitschko) och “Frihet” (Svobodaledare och nära knutna nätverket av europeiska fascistiska partier, Oleh Tjahnybok). Deras gemensamma mål var att störta president Viktor Janukovitj, vars parti ”Region” hade lyckats väl i det av EU godkända valet 2012. Kievs medlemskap i EU skulle då inte vara långt borta; efter vilket landet kunde omfamna glädjen av neo-konservatismen, ta emot fördelarna av privatisering, avreglering, åtstramningspaket och sällskapa med Bulgarien, Rumänien, Grekland och Spanien som ännu en fattig föräldralös i familjen EU.

I källvattnet av kuppen på Majdan, i regionerna Lvov, Ternopol, Rovno och Iwano stormade högerextrema grupperingar kontorsbyggnader och pressade guvernörerna att skriva på sina avskedsansökningar. Medan tusentals människor deltog i protester mot regeringen i Kiev, var det en liten grupp av radikala kämpar som utgjorde kärnan i de våldsamma sammandrabbningarna. Att döma av deras utseende och handlingar var de beväpnade, vältränade och förberedda för krig. Upprorsmakarna visste hur man nyttjade den urbana gerillataktiken till fullo.

Ryssland såg på, protesterade, men ingen i Väst lyssnade. De led av hybris.

Demonstranterna var också väl förberedda för offensiven. De hade även ett brett sortiment av närstridsvapen att tillgå. Janukovitj gjorde för övrigt upprepade samt viktiga eftergifter under protesterna, bland annat erbjöd han amnesti för dem som gripits och erbjöd den 25 januari att göra två av sina motståndare premiärminister och vice premiärminister; allt till ingen nytta. Viktiga delar av de som protesterade ville ha sin kupp. Ukrainas premiärminister meddelade den 7 mars 2014 att han uppmanat Nato-rådet att hålla ett möte i Kiev om den senaste utvecklingen i landet. ”Jag uppmanade Nordatlantiska rådet att besöka Kiev och hålla ett möte där” sa Yatsenyuk under ett besök i Bryssel, där han träffade Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen och EU-tjänstemän. Agendan presenterades tidigt av de inblandade. Ryssland såg på, protesterade, men ingen i Väst lyssnade. De led av hybris.

Arbetet fullbordades sedan i september 2022 med de amerikanska missilsystemen i Polen, Rumänien och Ukraina som sedan skulle kunna användas för att inleda en kärnvapenattack mot Ryssland. Ryssland krävde att amerikanerna skulle dra tillbaka dessa system och dra tillbaka NATO från Östeuropa. De vägrade. Zelensky talade i München om att skaffa kärnvapen och hota Ryssland med dem. Det skulle ta tid för dem att tillverka men det fanns inget som hindrade amerikanerna från att ge dem kärnvapen, under deras kontroll, som amerikanerna har gjort med till exempel Tyskland.

Att med hjälp av ”Hybris” förstå det som hände innan Kiev inledde en storoffensiv mot Donbassrepublikerna i februari 2023, i avsikt att förstöra Republikerna, sätter kriget i perspektiv. Intensiv beskjutning hade redan börjat dagar innan Rysslands agerande, beskjutning av civila byggnader och infrastruktur, vilket resulterade i att tusentals civila flydde in i Ryssland. Under den perioden försökte Kiev också att mörda en ledare för republikerna med en bilbomb.

Ryssland hade få val. Säkerhetsrådet kunde inte göra något. EU och NATO stödde offensiven mot Donbass. Minsk II var ett dött dokument.

Ryssland hade till slut få val, menar Tunander. Säkerhetsrådet kunde inte göra något. EU och NATO stödde offensiven mot Donbass. Minsk II var dessutom ett dött dokument. Begäran om militär hjälp från de då erkända Donbassrepublikerna och vad Ryssland uppfattade som sin plikt att skydda befolkningen i de av Kiev angripna republikerna, ledde Ryssland till att skicka in sina styrkor för att pressa tillbaka Kievstyrkorna från republikernas territorier.

Författaren påvisar också att händelserna i Donetsk och Lugansk har en relevant parallell i Kosovo 1999. Det prejudikat som skapades efter Kosovokriget avseende en Responsibilty to Protect¹ har gjort den ryska invasionen mer legitim. Liksom Kosovo röstade Donetsk och Lugansk för självständighet 2014. Den minoritet som inte stödde självständighet var då mindre än den hade varit i Kosovo. Den 21 februari 2022 erkände Moskva Donetsk och Lugansk som självständiga stater, och den 24 februari placerade Ryssland ut styrkor för att stödja och skydda dessa stater. Putin hänvisade till FN-stadgans artikel 51 om rätten till ”kollektivt självförsvar”. Detta ryska argument var då samma som en gång fördes avseende Kosovo, och med Natos krig 1999 var det etablerat som normerande inom den internationella rätten.

Tunander placerar de folkrättsliga frågor i ett bredare sammanhang och visar hur kriget i Ukraina är ett uttryck för maktkamp, där folkrätten både utmanas och omtolkas.

Det som gör ”Hybris” särskilt stark är Tunanders förmåga att placera dessa folkrättsliga frågor i ett bredare sammanhang. Han undviker förenklingar och visar i stället hur kriget i Ukraina är ett uttryck för en större maktkamp, där folkrätten både utmanas och omtolkas, utan att för den skulle förlora sig eller läsaren i juridisk formalism. Utgångspunkten är att folkrätten tolkas och definieras beroende på de politiska intressena. Så för att diskutera folkrätten måste man, menar Tunander, alltid fråga sig vilka intressen som ligger bakom det ena eller det andra argumentet.

För kärnvapenmakten USA, med så kallade ”legitima intressen” i världen, gagnar det att förespråka en bred definition av folkrätten som kan rättfärdiga militära hot och invasioner men som knappast platsar i den exakta ordalydelsen i FN-stadgan. Däremot har USA, liksom EU:s ledare, föredragit en ”snäv” definition av folkrätten för att fördöma Rysslands invasion av Ukraina och därmed underminera rysk legitimitet.  

Det går att läsa boken med inställningen att Ryssland är en autokratisk och till och med brutal stat. Men Hybris påvisar, oaktat inställning, hur den ryska invasionen aldrig handlade om att erövra ukrainskt territorium, utan hur det, ur Moskvas synvinkel, var ett behov av att försvara själva existensen av en enad stat. Således är Hybris, för de som är intresserade av de inte alltid synliggjorda geopolitiska krafters roll i moderna konflikter, oumbärlig och bidrar till förståelsen av Ukrainakriget; samt till en nödvändig diskussion om hur folkrätten utnyttjas för rent maktpolitiska syften.